Jag var 23 år när senast jag gav och fick positiv feedback i grupp. I fredags påmindes jag om hur kraftfullt det är. Varför har jag aldrig gett andra samma rena tillfälle för självinsikt? Det är ju så enkelt. Och helt gratis.

Första gången gången någon såg och bekräftade mig som en skrivande person var jag 14 år. Min svensklärare lyfte mina barndomsbeskrivningar inför klassen och med kraften av hennes knuff – och ett par lokala stipendier – började jag frilansa för lokalpressen och ta ut en riktning i livet.

Utan hennes validering, hur hade jag som 14-åring fått fatt i min dolda begåvning? Vad visste väl jag om vuxenvärldens skrivpraktiker?

Några dagar innan operationen hade jag fått ett mail från en professor, en medicinare vars forskning jag sammanfattar åt Umeå universitet. I sitt underlag hade professorn talat om sina "patienter"; nu ville hen att jag istället skulle skriva "människor" eftersom det bättre speglar en personcentrerad vårdsyn. Jag ändrade texten, såklart, men det är först i operationssalen som jag verkligen förstår skillnaden.

Har jag någonsin varit mer utsatt?

Har mitt behov av att bli sedd som människa någon gång varit större än nu?

Igår var den kallaste dagen sedan järnvägen kom till Umeå på 1890-talet. Minus 35. Den som ville kunde koka vatten, hälla det i en termos, ställa sig på en gammal trotjänare och för en kort stund titta upp på ett alldeles eget moln. Ett flyktigt men mäktigt moln.

Det har varit tyst från mig i höst. Inte för att jag saknat saker att säga, utan för att jag gått in i en rätt mysig bubbla. Jag frigjorde tid: tackade nej till uppdrag, skapade rum för reflektion och tog ut en riktning för mitt företag. Och för mig själv. Jag färdigställde förvisso en essä om en excentrisk stins i Långsele omkring 1890, men en stor del av hösten har - vid sidan av reflektion och planering - handlat om att paketera kunskap i tilltalande format och att göra halvtorra ämnen spännande.

Den där bilden på Susan Sontag har följt med mig i många år. Där sitter hon, en av vår tids stora tänkare, bekvämt tillbakalutad i sin Eames-fåtölj. Inte ängslas hon över sin kapacitet och kompetens som författare.

Jag brukar använda den här bilden när jag undervisar i bildanalys för att illustrera flera poänger angående kvinnor och yrkesfotografier.

Visst, vi är varandras arbetsmiljö och vi ger varandra energi, men vi är också människor. I höstas skrev jag att våra idéer om professionalitet är förstelnade och maskulina. Det var en spontan ström av tankar som – av min inkorg att döma – erbjöd tröst eller igenkänning åt yrkeskvinnor som försöker leva upp till motstridiga krav i vardagen.

Ett år har gått sedan jag sa upp mig från min lektorstjänst. Mina nuvarande titlar rymmer ju allt och inget – åtminstone för en åttaåring som fått i läxa att lära sig om arbetslivet. Så jag gav henne några aktuella exempel:

Jag flyttade till Umeå från London 2007. Inifrån hade London varit skitigt och fattigt och långt ifrån en kärlekshistoria. Dagtid sålde jag kläder i Covent garden, kvällstid serverade jag öl uppe på Muswell Hill. I vardagen fanns varken tid eller pengar för allt det där som från första början hade lockat mig till London.

Jag föddes in i ett förskollärarhem. Förskolan var så att säga allestädes närvarande. Ändå var det först när jag som 22-åring vikarierade i min mammas förskoleklass som jag verkligen förstod vad förskolan handlade om. När jag arbetade intill mamma fick jag syn på hennes professionella roll – och det var som att lära känna henne på nytt. Hade jag en mamma med såna här kompetenser? Hade hon i alla år alltså gått till jobbet och varit... briljant?

I tio år älskade jag att forska och undervisa. Det var något visst med att möta upp hundra nya studenter och veta att de tre år senare skulle lämna oss med en nyfiken, kritisk och kompetent blick på kommunikation.

Jag gillar när livet bjuder på oväntade små äventyr. För några veckor sedan fick jag ett mail. Ett grattis. Bland 255 anonymiserade essäer hade Ebba Witt-Brattström, Ralf Andtbacka och Ann-Charlotte Palmgren valt ut åtta. En av dem var min och nu var jag välkommen över till Vasa för att ta emot mitt hederspris.

Den 27 mars 1965 grät min pappa för sista gången. Åtminstone är det så den dagen skrivits in i hans livsberättelse. Efter 17 veckor på nystartade Svensktoppen åkte Sven-Ingvars "Min gitarr" till slut ut – och det var mer än vad min då sjuåriga pappa kunde hantera.

Nästan på dagen 56 år senare publicerar Svenskt Visarkiv min och litteraturvetaren Sofia Pulls vetenskapliga artikel om plats och identitet i Sven-Ingvars texter. Vi skriver om Fröding, Monica, Euskefeurat, Färjestad, Thore Skogman, Värmland, Ensam mamma söker och Bengt Alsterlinds Hajk. Och om Sven-Ingvars såklart.