Positiv feedback avlastar anställda från bördan av tvivel
Jag var 23 år när senast jag gav och fick positiv feedback i grupp. I fredags påmindes jag om hur kraftfullt det är. Varför har jag aldrig gett andra samma rena tillfälle för självinsikt? Det är ju så enkelt. Och helt gratis.
Första gången gången någon såg och bekräftade mig som en skrivande person var jag 14 år. Min svensklärare lyfte mina barndomsbeskrivningar inför klassen och med kraften av hennes knuff – och ett par lokala stipendier – började jag frilansa för lokalpressen och ta ut en riktning i livet.
Utan hennes validering, hur hade jag som 14-åring fått fatt i min dolda begåvning? Vad visste väl jag om vuxenvärldens skrivpraktiker?
Vi kan inte bygga upp våra självbilder på andras bekräftelse – men vi kan heller inte förneka omgivningens betydelse för vår personliga och professionella utveckling. Andras återkoppling är inte bara kortsiktigt bränsle – det ger ledtrådar och pusselbitar när vi bygger våra professionella identiteter.
Vi blir till i relation till andra. Det är självbedrägeri att tro att vi inte behöver andra, speglar oss i andra, förstår oss själva genom andra och deras respons.
Positiv feedback handlar om att hjälpa varandra till självinsikt – och det är avlastande. En ledare som medvetet och kontinuerligt ger sina anställda positiv feedback avlastar dem från bördan av tvivel och det mödosamma slitet det innebär att ständigt söka svaga positiva signaler hos omgivningen.
En annan sak jag tänkte i fredags: När vi vågar kasta beröm på någon använder vi samma muskel som vi aktiverar när vi utövar civilkurage eller står upp mot oschysst beteende. De flesta av oss är ovana att ösa beröm på varandra, men genom att ge beröm och komplimanger i trygga rum övar vi på att bryta konventionella kommunikationssätt. Vi bygger vi upp en kapacitet som vi behöver för att stå upp mot oschysst beteende på arbetsplatser och i offentligheten generellt. Vi tränar upp en viktig muskel.
Tänker jag rätt? Vad tänker du?
Och vem kommer få ditt beröm idag?