Kall i Västerbotten

Igår var den kallaste dagen sedan järnvägen kom till Umeå på 1890-talet. Minus 35. Den som ville kunde koka vatten, hälla det i en termos, ställa sig på en gammal trotjänare och för en kort stund titta upp på ett alldeles eget moln. Ett flyktigt men mäktigt moln.

Det är något visst med riktig kyla. Grannar som skämtar om myggfria kvällar, främlingar som hälsar under promenader (här går vi och trotsar) och butikspersonal som är uppriktigt glad att få besök.Jag uppskattar känslan av undantagstillstånd. Upplevelsen av by i staden. Och jag uppskattar Umeå, våra människor och våra pyttesmå hundar i tjocka täckvästar och vadderade tossor. Det här är min plats. Det var allt.