Tre orsaker till Umeå - Ett kärleksbrev
Jag flyttade till Umeå från London 2007. Inifrån hade London varit skitigt och fattigt och långt ifrån en kärlekshistoria. Dagtid sålde jag kläder i Covent garden, kvällstid serverade jag öl uppe på Muswell Hill. I vardagen fanns varken tid eller pengar för allt det där som från första början hade lockat mig till London.
Så en dag besökte jag Ikea i Londons utkant. Omgiven av svenska ord och nordisk design längtade jag efter en vardag utan mögliga köksskåp. Påmindes om hur mitt språk och min populärkulturella bredd gjorde mig roligare och mer kvicktänkt i Sverige än i England.
Så jag bokade en biljett hem, kanske redan samma kväll.
Men vad var hem, egentligen?
Innan London hade jag bott i Göteborg (gemytligt och inkluderande, men inte hemma) och Kramfors (tre fina och formativa år, men helt klart ett gästspel). I min barndomsstad Sollefteå kände jag gatorna och husen, men människorna – mina människor – hade flyttat därifrån. Många till Umeå.
Om Umeå visste jag lite. Jag kände till IFK Umeå, SVT och Hard core-scenen med Dennis Lyxzén, som jag drömt om på mitt flickrum. Här fanns en musikscen att utforska. Ändå flyttade jag till Umeå med en känsla av att göra en välgärning, som om Umeå var på dekis. Steget mellan London och Umeå kändes (för) stort och jag gjorde det till min fåfänga uppgift att utöva någon slags kulturell HLR på min nya hemstad.
Snart skulle det visa sig att patienten inte hade något som helst behov av min omsorg. På Idun såg jag föreställningar med nybildade Klungan och från sittfönstren i Spanska salen tog jag del av konserter som jag aldrig hade hunnit se i London. Jag skapade spelllistor med band som jag inte förstått var från Umeå och bjöds in i varma och vänliga rum av människor med sjungande dialekter.
För en kårtidnings räkning intervjuade jag den första generationen studenter att bo på Ålidhem och ju fler röster jag samlade desto fler lager av Umeå fick jag syn på: Sveriges normbrytande studentstad som sedan 1965 välkomnat inlandets ungdomar och format dem till ingenjörer, läkare, lärare, socionomer, förskollärare och professorer.
Sjutton år senare bor jag kvar i Umeå. Umeå är mitt hemma och jag blir nästan förnärmad när någon jag gillar flyttar härifrån. Orsakerna till att jag uppskattar Umeå är många. Här är tre:
1. Umeå är lagom stort. Stort nog för att jag på ett event kan se hundratals intressanta och för mig helt nya människor; litet nog för att jag ska kunna överblicka en bransch och hitta gemensamma nämnare med de flesta.
2. Vi samarbetar hellre än vi konkurrerar. Att Umeå är lagom stort gör att vi (oftast) förhåller oss till varandra med hyfs och omsorg. Om två år är konkurrenten din kollega.
3. Vi är lite eljest. Att bo på en plats i geografisk och kulturell periferi ger en känsla av gemensam sak. Vi är alla lite normbrytande. Vi har alla valt just den här båten. Ta tag i en åra, nu ror vi