Min och förskolans gemensamma historia

Gruset stänkte när jag slirade in på min sons förskolegård i eftermiddag. Men utställningen var slut. Alla hade gått hem.

Om man kallar sig förskoleforskare är det inte ok att missa Förskolans dag. Och en femåring bryr sig föga om att mamma suttit i panelsamtal och diskuterat kompetensförsörjning, eller om hur meningsfulla dessa frågor är för mig. En femåring bryr sig om förskolan. Förskolan är hans uppväxtmiljö och personalen hans trygga vuxna.

Jag är själv sprungen ur förskolan. Nästan bokstavligen. Våren 1983 drevs ena avdelning på Rödsta förskola av två manliga förskollärare och den andra av två kvinnliga. Det dröjde inte länge innan de fyra började umgås även på fritiden. Gäster med gester var en grej vid den här tiden och Björn Afzelius allt raspigare stämma ackompanjerade deras vindränkta charader. Ja, ni fattar. Mina föräldrar blev förälskade och rätt snart föddes jag.

Jag föddes alltså in i ett förskollärarhem. Förskolan var så att säga allestädes närvarande. Ändå var det först när jag som 22-åring vikarierade i min mammas förskoleklass som jag verkligen förstod vad förskolan handlade om. När jag arbetade intill mamma fick jag syn på hennes professionella roll – och det var som att lära känna henne på nytt. Hade jag en mamma med såna här kompetenser? Hade hon i alla år alltså gått till jobbet och varit... briljant?

Jag har dragit den här historien många gånger men fortfarande tåras mina ögon. Varenda gång.

Jag imponerandes av hur hon byggt upp undervisningsmiljön och med vilken lätthet hon löste konflikter där jag själv stod handfallen. Saker som såg slumpmässiga ut var allt utom slumpmässiga.

Och det var då jag insåg att om inte ens jag, som vuxit upp med och i förskolan, hade förstått vad förskolan egentligen handlar om – vad kan då andra möjligtvis ha förstått?

Och det är där min känsla av meningsfullhet ligger. Där ligger en av mina drivkrafter som kommunikationsvetare. Jag vill få andra att förstå vad personalen som arbetar på Sveriges tio tusen förskolor egentligen gör.

Ni är så vansinnigt viktiga och så sjukt underskattade.

Grattis, heja och förlåt.