Jag ramlade ner i ett hål som heter Sven-Ingvars

Den 27 mars 1965 grät min pappa för sista gången. Åtminstone är det så den dagen skrivits in i hans livsberättelse. Efter 17 veckor på nystartade Svensktoppen åkte Sven-Ingvars "Min gitarr" till slut ut – och det var mer än vad min då sjuåriga pappa kunde hantera.

Nästan på dagen 56 år senare publicerar Svenskt Visarkiv min och litteraturvetaren Sofia Pulls vetenskapliga artikel om plats och identitet i Sven-Ingvars texter. Vi skriver om Fröding, Monica, Euskefeurat, Färjestad, Thore Skogman, Värmland, Ensam mamma söker och Bengt Alsterlinds Hajk. Och om Sven-Ingvars såklart. Om du vill veta hur de lät innan dansbandsåren på 1970- och 1980-talen, sök upp originalversionen av "Någon att hålla i hand" (1965) på Spotify.

Vill du läsa om grejen med dansband, "finkultur" och "fulkultur" så kika på Trondman, Mats 1994. ”Självbedrägeriets och misskännandets princip. Till kritiken av dansbandskritiken”. I: Mardrömmar och önskedrömmar. Om ungdom och ungdomlighet i nittiotalets Sverige. Red. Thomas Johansson & Fredrik Miegel. Stockholm/Stehag: Symposion.

Texten hittar du här.