Varför gör jag slut med akademin?
Varför gör jag slut med akademin?
I tio år älskade jag att forska och undervisa. Det var något visst med att möta upp hundra nya studenter och veta att de tre år senare skulle lämna oss med en nyfiken, kritisk och kompetent blick på kommunikation.
I tio år älskade jag att forska och undervisa, men under det elfte och tolfte året hände något. Min lojalitet sviktade när ledningen inte speglade min upplevelse av att undervisa i en pandemi. Jag hade länge pytsat in gratis arbetstid i ett system som inte såg eller uppskattade min ansträngning. Ett uttalande från universitetsledningen blev droppen i en redan full bägare.
Men jag hade en så stark känsla av att vandra i en lång korridor i utstakad riktning mot en docentur. Ingenstans fanns utrymme för att stanna till och fundera på varför.
Att skapa egna exempel
Mitt sviktande engagemang handlade också om ett förändrat bemötande från delar av studentgrupperna. Jag kände mig alltmer som en utbildningsautomat – men det jag levererade var inte i första hand kunskap och perspektiv utan betyg och examina. Men framför att handlade mitt uppbrott från akademin om att jag behövde ombyte. Jag var inte längre nöjd med att lyssna på, analysera och förklara andras exempel. Jag ville skapa egna.
Jag förstår att få säger upp sig från fasta lektorat. Det är ett jobb vi meriterat oss för i minst åtta år. Bara rekryteringsprocessen tog ett år i anspråk och involverade tre eller fyra portfolios och provföreläsningar.
Men jag hade en så stark känsla av att vandra i en lång korridor i utstakad riktning mot en docentur. Ingenstans fanns utrymme för att stanna till och fundera på varför. Varför gör jag det här? Vem gynnas av de där vetenskapliga artiklarna som jag förväntas publicera som grund för den där docenturen? Vem gynnas – mer än jag?
Att härleda en egen drivkraft
Akademin är ett karriärsystem. Det går att bygga en hel karriär på forskning som inte bidrar till något annat än den egna karriären. Den enkla insikten satte igång en process av självrannsakan hos mig. Jag kan inte säga att jag kastade mig mot nödutgången, men nästan. I våras tog jag den sansade vägen och klev ut genom samma dörr som jag tolv år tidigare stigit in genom.
Idag använder jag mig av andras forskning varje dag. Och av min egen. Jag är extremt glad att så många forskar på till synes smala ämnen så att det finns starka kunskapsunderlag att tillgå för såna som jag. Men min personliga drivkraft, den ligger någon annanstans. Jag vill inte enbart bedriva forskning som kan bli en liten pusselbit för någon annan att lägga. Jag vill vara med och lägga det där pusslet.
