Skip to main content

Kvinnor som vägrar sitta fint

Kvinnor som vägrar sitta fint

Den där bilden på Susan Sontag har följt med mig i många år. Där sitter hon, en av vår tids stora tänkare, bekvämt tillbakalutad i sin Eames-fåtölj. Inte ängslas hon över sin kapacitet och kompetens som författare.

Jag hörde det första gången ifjol när en bekant skulle köpa sommarhus. Eller, skulle hon det? Vågade hon? Det var hennes stora dröm, men även investeringen var stor. Och skulle det på riktigt göra henne lyckligare, eller försökte hon köpa sig avslappning? Går det?

Jag brukar använda den här bilden när jag undervisar i bildanalys för att illustrera flera poänger angående kvinnor och yrkesfotografier:

Kvinnor porträtteras sällan så här. Eller, jo, det är lite typiskt att kvinnor porträtteras i privata miljöer och bland växter. Kvinnor tas ofta ut ur sina professionella sammanhang, medan män porträtteras intill bokhyllor, vid skrivbord eller i laboratorium. Yrkesrekvisitan manifesterar männens yrkesroller och placerar dem i den professionella och kompetenta offentligheten, medan kvinnorna görs till en del av den trivsamma och ofarliga privatsfären.

Men så väljer Sontag själv (får man anta eftersom bilderna genom åren är så snarlika) att låta sig fotograferas i en hemmiljö. Miljön vittnar om ett stort kulturellt och ekonomiskt kapital. Alltid: i närheten av böcker, humanisternas motsvarighet till de där provrören i vilka fotografer uppmuntrar naturvetare att söka svaren på livets gåtor. Ofta: en cigarett i handen, en allvarlig min och ansiktet svagt vinklat uppåt. Blicken, tryggt riktad mot betraktaren.

Den som ägnar sig åt bildanalys söker gärna facit i de stora mönstren. De stora mönstren ÄR viktiga; om vi i de flesta fall skildrar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, ja då behöver det belysas och utmanas. Men bildanalys är mycket mer komplext än så.

Susan Sontag äventyrar varken sin agens eller status genom att låta sig fotograferas i sin hemmiljö. Bildanalys handlar om helhet och kontext, precis som vi i våra spontana läsningar av bilder automatiskt tar in helheter och kontexter.

Så när jag i våras bad Malin Grönborg att fotografera mig, bjöd jag in henne i mitt hem och iscensatte fotografierna av Sontag. En hommage, om du så vill.

Men jag skippade cigaretten. Även jag måste känna min kontext.

Linn Eckeskog

Läs fler artiklar här

Fortsätt läsa

Livet som en lång rad utflykter

Livet som en lång rad utflykter

Är det bara min bekantskapskrets, eller krisar många i vår? I samtal efter samtal lyssnar jag på bekanta som vill säga upp sig, starta eget, flytta norrut eller lämna sina partners. Jag försöker lyssna mer än jag pratar men en tankemodell verkar fastna hos alla som står inför svåra beslut: att se livet som en rad små utflykter.

Jag hörde det första gången ifjol när en bekant skulle köpa sommarhus. Eller, skulle hon det? Vågade hon? Det var hennes stora dröm, men även investeringen var stor. Och skulle det på riktigt göra henne lyckligare, eller försökte hon köpa sig avslappning? Går det?

Att fatta stora beslut kan kännas livsavgörande. Så livsavgörande att vi avstår. Hur många stannar inte i olyckliga äktenskap och på osunda arbetsplatser för att de vet vad de har men inte vad de får?

Nåväl, när min bekanta stod där och tvekade angående sitt husköp berättade ett äldre par om hur de förmått släppa sargen och skapa det pensionärsliv de egentligen ville ha. De hade börjat se på livet mindre som en rad livsavgörande beslut och mer som en serie små utflykter.

  • Vi gör utflykter som stugägare för att se om det är mer härligt än jobbigt.
  • Vi gör utflykter på nya arbetsplatser för att se se om folk är snälla och uppgifterna roliga.
  • Vi gör utflykter till nya lägenheter och testbor ett tag.
  • Vi gör utflykter in i relationer för att se om de gör oss lyckliga.

Inga beslut kommer med garantier. Men risken för besvikelse är i min erfarenhet större när jag kastat in alla mina förväntningar och förhoppningar i ett projekt. Hellre strosar jag in på en stig, lite som en katt. Alltid nyfiken, motiverad och hängiven – men sällan rädd. För inget står på spel. Jag är ju bara ute på en liten utflykt. Kanske kan utflyktsmetaforen göra nytta på fler håll.

Linn Eckeskog

Läs fler artiklar här

Fortsätt läsa

Att odla en sund vårdnadshavarsyn

Att odla en sund vårdnadshavarsyn

Barnsyn står ofta i fokus inom förskolan – men har ni inom arbetslaget reflekterat över er vårdnadshavarsyn? I två artiklar kommer Linn Eckeskog att beskriva och illustrera hur förskolepersonalens syn på vårdnadshavarna påverkar kommunikationen.

Vår barnsyn handlar om hur vi ser på barnet som en egen individ – en slags värdegrund som vägleder oss genom beslut och situationer vi ställs inför. Det är en fråga om vår inställning till barnet som en person med unika förmågor, avsikter, behov och önskningar, och i vilken mån vi anser oss behöva ta hänsyn till dessa. Ser vi barnet som en ofärdig vuxen, eller som en komplex och kompetent person som bidrar till världen redan i dag? 

Samma frågor som arbetslaget ställer sig i relation till barnen, kan ni ställa er i relation till vårdnadshavarna.

Läs hela artikeln på Förskoleforum.se

Linn Eckeskog

Läs fler artiklar här

Fortsätt läsa

Som patient spelar du alltid på bortaplan

Som patient spelar du alltid på borta plan

Jag genomgick mitt livs första operation igår och kom hem med några insikter om makt och identitet.

Några dagar innan operationen hade jag fått ett mail från en professor, en medicinare vars forskning jag sammanfattar åt Umeå universitet. I sitt underlag hade professorn talat om sina ”patienter”; nu ville hen att jag istället skulle skriva ”människor” eftersom det bättre speglar en personcentrerad vårdsyn. Jag ändrade texten, såklart, men det är först i operationssalen som jag verkligen förstår skillnaden.

Har jag någonsin varit mer utsatt?
Har mitt behov av att bli sedd som människa någon gång varit större än nu?

Att skalas av sin individualitet

Redan när jag klev in på sjukhuset kände jag mig anonym. Jag hade rest till sjukhuset utan smink, utan frisyr, utan hårspray, utan glasögon, utan deodorant och utan salvor. Huden stramade runt ansiktet och håret lockade sig i pannan på ett sätt jag alltid ogillat. Hela jag liksom skavde. Våra vardagliga och triviala morgonrutiner gör oss till egna individer – en enkel insikt som blev fysiskt förnimbar först nu när jag var tvungen att klara mig utan dem.

Den lilla materiella individualitet jag hade kvar – mina mjuka hemmakläder – placerades i en trådback under sängens huvudgavel. Iklädd en sjukhussärk med landstingstryck, och med rosa hårnät, flyttades jag av främlingar mellan olika rum och sängar.

Avskalad anländer jag till operationssalen och möts av ett väl förberett team – ett väloljat maskineri av professionella som vant rör sig i en medicinsk koreografi som är främmande för mig. De är på hemmaplan. Jag är på bortaplan.

Vikten av mellanmänskliga relationer

När vi skalar av människor all deras individualitet för att kunna foga in dem i ett effektivt löpande band-system för vård, ja då behöver vi vara riktigt jäkla bra på det mellanmänskliga.

Läkarna och sjuksköterskorna kallar mig Linn. Alla har lärt sig mitt namn. En lite äldre kvinna, anonym under sin mundering, berättar på Lyckselemål om hur hon förbereder instrumenten. En kandidat sticker fram ansiktet och frågar vänligt om det känns ok att hon är kvar under operationen. Omsorg. Hur kan vi nånsin nedvärdera omsorgsdelen i våra yrken?

Jag är ny inför vården, men inte inför Sverige. Jag har hög tillit till vårdsystemet, och till min kropp. Jag är inte van att bli sviken. Därför är jag också känslomässigt trygg. Många har andra erfarenheter, från andra tider och platser. För dem är det mellanmänskliga ännu viktigare.

Linn Eckeskog

Läs fler artiklar här

Fortsätt läsa

Vem vill ha ett jobb där pepp är den enda känslan som får ta plats?

Vem vill ha ett jobb där pepp är den enda känslan som får ta plats?

I höstas skrev jag att våra idéer om professionalitet är förstelnade och maskulina. Det var en spontan ström av tankar som, av min inkorg att döma, erbjöd tröst eller igenkänning åt yrkeskvinnor som försöker leva upp till motstridiga krav i vardagen. 

Senast häromveckan såg jag en chef på LinkedIn betona vikten av att hålla stämningen på topp på jobbet, att inte ta med sig bekymren hemifrån.

Visst, vi är varandras arbetsmiljö och vi ger varandra energi, men vi är också människor. Människor som stressar till förskolehämtningar, får skyhöga elräkningar, har dementa föräldrar eller partners, får missfall, väntar på diagnoser, förälskar oss, har barn i evighetskö till BUP, tränar inför viktiga lopp, renoverar våra drömhus, blir lämnade. Lämnar. Vi är människor.

När jag anställde dig trodde jag att du skulle vara ett energiknippe här på kontoret, men så har det ju inte blivit.

Jag tänker på alla historier jag fått från kvinnor i min omgivning som anstränger sig för att leva upp till bilden av ”den unga peppade tjejen”. En vän fick på ett medarbetarsamtal höra av sin chef att: ”När jag anställde dig trodde jag att du skulle vara ett energiknippe här på kontoret, men så har det ju inte blivit.”

Hade han varit en annan slags chef hade han vetat att hon var gravid och under de senaste åtta veckorna kräkts flera gånger om dagen.

Det är ingen liten rollprestation att i hemmet leva upp till förväntningar om moderlighet – i kombination med projektledarens effektivitet – och att på jobbet iscensätta en traditionell idé om professionalitet där privatlivet inte får ta minsta utrymme.

Hemmet, livet, sorgerna och glädjeämnena sipprar genom gränser mellan fritid och arbete. Det är naivt och kontraproduktivt att utgå från att det går att fullständigt separera dessa rum. Frågan är om det alls är eftersträvansvärt?

Det går att framträda som mångfacetterad och hel människa, även som ledare, utan att vara gränslöst självutlämnande. Det är bara en form av ledarskap som kräver mer självkännedom och reflektionsförmåga än den traditionella, snäva ledarrollen.

Om du som ledare inte visar dig mänsklig kommer inte heller dina medarbetare våga visa sig som de komplexa människor de är. Och när människor inte kan vara sig själva på jobbet, då har du problem.

Linn Eckeskog

Läs fler artiklar här

Fortsätt läsa

Jag ramlade ner i ett hål som heter Sven-Ingvars

Jag ramlade ner i ett hål som heter Sven-Ingvars

Den 27 mars 1965 grät min pappa för sista gången. Åtminstone är det så den dagen skrivits in i hans livsberättelse. Efter 17 veckor på nystartade Svensktoppen åkte Sven-Ingvars ”Min gitarr” till slut ut – och det var mer än vad min då sjuåriga pappa kunde hantera.

Nästan på dagen 56 år senare publicerade Svenskt Visarkiv min och litteraturvetaren Sofia Pulls vetenskapliga artikel om plats och identitet i Sven-Ingvars texter. Vi skriver om Fröding, Monica, Euskefeurat, Färjestad, Thore Skogman, Värmland, Ensam mamma söker och Bengt Alsterlinds Hajk. Och om Sven-Ingvars såklart. Om du vill veta hur de lät innan dansbandsåren på 1970- och 1980-talen, sök upp originalversionen av ”Någon att hålla i hand” (1965) på Spotify.

Vill du läsa om grejen med dansband, ”finkultur” och ”fulkultur” så kika på Trondman, Mats 1994. ”Självbedrägeriets och misskännandets princip. Till kritiken av dansbandskritiken”. I: Mardrömmar och önskedrömmar. Om ungdom och ungdomlighet i nittiotalets Sverige. Red. Thomas Johansson & Fredrik Miegel. Stockholm/Stehag: Symposion.

Texten hittar du här.

Linn Eckeskog

Fler artiklar av Linn

Fortsätt läsa