Några dagar innan operationen hade jag fått ett mail från en professor, en medicinare vars forskning jag sammanfattar åt Umeå universitet. I sitt underlag hade professorn talat om sina ”patienter”; nu ville hen att jag istället skulle skriva ”människor” eftersom det bättre speglar en personcentrerad vårdsyn. Jag ändrade texten, såklart, men det är först i operationssalen som jag verkligen förstår skillnaden.

Har jag någonsin varit mer utsatt?
Har mitt behov av att bli sedd som människa någon gång varit större än nu?

Redan när jag klev in på sjukhuset kände jag mig anonym. Jag hade rest till sjukhuset utan smink, utan frisyr, utan hårspray, utan glasögon, utan deodorant och utan salvor. Huden stramade runt ansiktet och håret lockade sig i pannan på ett sätt jag alltid ogillat. Hela jag liksom skavde. Våra vardagliga och triviala morgonrutiner gör oss till egna individer – en enkel insikt som blev fysiskt förnimbar först nu när jag var tvungen att klara mig utan dem.

Den lilla materiella individualitet jag hade kvar – mina mjuka hemmakläder – placerades i en trådback under sängens huvudgavel. Iklädd en sjukhussärk med landstingstryck, och med rosa hårnät, flyttades jag av främlingar mellan olika rum och sängar.

Avskalad anländer jag till operationssalen och möts av ett väl förberett team – ett väloljat maskineri av professionella som vant rör sig i en medicinsk koreografi som är främmande för mig. De är på hemmaplan. Jag är på bortaplan.

När vi skalar av människor all deras individualitet för att kunna foga in dem i ett effektivt löpande band-system för vård, ja då behöver vi vara riktigt jäkla bra på det mellanmänskliga.

Läkarna och sjuksköterskorna kallar mig Linn. Alla har lärt sig mitt namn. En lite äldre kvinna, anonym under sin mundering, berättar på Lyckselemål om hur hon förbereder instrumenten. En kandidat sticker fram ansiktet och frågar vänligt om det känns ok att hon är kvar under operationen. Omsorg. Hur kan vi nånsin nedvärdera omsorgsdelen i våra yrken?

Jag är ny inför vården, men inte inför Sverige. Jag har hög tillit till vårdsystemet, och till min kropp. Jag är inte van att bli sviken. Därför är jag också känslomässigt trygg. Många har andra erfarenheter, från andra tider och platser. För dem är det mellanmänskliga ännu viktigare.

Nästan på dagen 56 år senare publicerade Svenskt Visarkiv min och litteraturvetaren Sofia Pulls vetenskapliga artikel om plats och identitet i Sven-Ingvars texter. Vi skriver om Fröding, Monica, Euskefeurat, Färjestad, Thore Skogman, Värmland, Ensam mamma söker och Bengt Alsterlinds Hajk. Och om Sven-Ingvars såklart. Om du vill veta hur de lät innan dansbandsåren på 1970- och 1980-talen, sök upp originalversionen av ”Någon att hålla i hand” (1965) på Spotify.

Vill du läsa om grejen med dansband, ”finkultur” och ”fulkultur” så kika på Trondman, Mats 1994. ”Självbedrägeriets och misskännandets princip. Till kritiken av dansbandskritiken”. I: Mardrömmar och önskedrömmar. Om ungdom och ungdomlighet i nittiotalets Sverige. Red. Thomas Johansson & Fredrik Miegel. Stockholm/Stehag: Symposion.

Texten hittar du här.