Jag gillar när livet bjuder på oväntade små äventyr. För några veckor sedan fick jag ett mail. Ett grattis. Bland 255 anonymiserade essäer hade Ebba Witt-Brattström, Ralf Andtbacka och Ann-Charlotte Palmgren valt ut åtta. En av dem var min och nu var jag välkommen över till Vasa för att ta emot mitt hederspris.

I den berörande essän får läsaren förflytta sig mellan två cancersjuka mammor, den ena på 1980-talet och den andra på 2020-talet, den ena närstående och den andra som en bild på Instagram. Linn Eckeskog växlar mellan att både ömsint och allvarligt skriva fram en dotters bild av sin mamma, sjukhusbesök och läsning av böcker om cancer samt en mammas korta dagboksanteckningar.

Ebba Witt-Brattström, Ralf Andtbacka och Ann-Charlotte Palmgren

Min text ”Fördröjd rapport till Umeå” börjar natten den 28 februari 1986 när Palme dör och min mamma får leva. Det är en essä skriven i ett lite maniskt tillstånd, om nätterna, i lekparkerna och på lunchrasterna. Den ville ut och ute är den.

Hans ruins essätävling vill uppmuntra och bevara essän som format. “Essän är stilistiskt njutbar. Mer personlig än den ordinära vetenskapliga prosan, mer lärd än den rena skönlitteraturen och mer eftertänksam än den utpräglade journalistiken.”

Tack Kulturfonden, Hans Ruin, juryn, arrangörerna och inte minst alla trevliga författare som jag hade förmånen att träffa i Vasa. Läs mer här.