Redan under de första intervjuerna jag gjorde om förskolans samverkansuppdrag uppdagades ett oväntat problem: för nöjda vårdnadshavare. Dessa vårdnadshavare var glada om barnen var glada och intresserade sig därför inte nämnvärt för förskolan. Det kändes paradoxalt till en början. Nöjd är väl en bra sak?

Jag förstod att problemet med för nöjda vårdnadshavare handlade om verksamhetens och barnens bästa. Verksamheten kräver en grundläggande synkronisering mellan förskola och hem, och den försvåras av oengagerade vårdnadshavare. Men jag insåg snart att problemet också låg i den förenklade syn på förskolan som vårdnadshavarna gav uttryck för. När de nöjde sig med förskolan som en service och trygg uppväxtmiljö, bedömdes förskolans kvalitet utifrån fel måttstock.

I personalens ögon är förskolan så mycket mer än en rolig plats, och det är allt det där andra som har stått i centrum när man sedan 90-talet strävat efter att höja förskolans status. I botten ligger allas vårt grundläggande behov av att få våra ansträngningar och kompetenser uppmärksammade och bekräftade.

Lästips:

Ingrid Granbom har i sin avhandling skrivit fint om utmaningen som många upplever när det kommer till att hävda sin profession och kunskap utan att undermina vårdnadshavarnas tro på sina egna förmågor.

Granbom, Ingrid (2011). ”Vi har nästan blivit för bra”: lärares sociala representationer av förskolan som pedagogisk praktik. Avhandling. Jönköping: Högskolan i Jönköping.