Förskolan är en arbetsplats. Eller, åtminstone trodde 110 000 medarbetare det fram till alldeles nyligen. Att höra SVT-reportern fråga sig om förskolan kan räknas som en arbetsplats var som att stå bland dussintals tunnor bränsle och se en låga tändas. Men för att förstå eldens explosionsartade spridning är det inte lågan som är intressant – utan ansamlingen av bränsle.

Tidningen Förskolans krönikor Eva Lindström fångar alltid lika träffsäkert och skarpsynt upp det som ligger och pyr i förskolan. Genom reporterns uttalande en fullt utvecklad eld att tygla. Lindström manade till konstruktiv debatt om villkoren för förskolan som arbetsplats. SVT, å sin sida, beklagade felsägningen och bad kritikerna att stilla sig. När kommentarerna på Facebook i slutet av dagen vändes mot ”lättkränkta förskollärare” som borde tagga ner, var cirkeln i någon mån sluten.

Förskollärare och barnskötare är inte lättkränkta. Tvärtom. De är tåliga och tålmodiga.

Men orsaken till att reportern fick stå i skottgluggen var inte förskolepersonalens lättkränkthet. Förskollärare och barnskötare är inte lättkränkta. Tvärtom. De är tåliga och tålmodiga. Tålmodigt arbetar de med ett samhällsviktigt uppdrag för låga löner. Tålmodigt möter de felaktiga föreställningar om förskolan och deras profession. Tålmodigt benämns de som dagisfrökar tjugo år efter att ordet daghem formellt togs ur bruk. Decennier av brist på erkännande trängs i de där tunnorna.

Att få sina gärningar bekräftade av omgivningen är ett mänskligt behov – särskilt i en pandemi, när arbetet kräver att personalen uttömmer sina sista depåer av tålamod. Men för att andra ska ge sitt erkännande behöver de ha kännedom om vad förskolans personal egentligen ägnar sig åt om dagarna. En organisation får inte högre legitimitet och status enbart av att befolkas av kompetenta medarbetarna som lever upp till omgivningens krav – det krävs också att andra ser, erkänner och tillskriver detta arbete ett värde.  

Kommunikation med vårdnadshavare (Studentlitteratur 2020) beskriver jag hur jag själv fick kännedom om förskolan:

I ett hem där båda vuxna är förskollärare är förskolan ett ständigt samtalsämne. Ändå var det först när jag som tjugoåring vikarierade en längre tid på min mammas arbetsplats som jag började förstå och utveckla ett intresse för förskolan. Jag såg hur hon hade format både rummet och rutinerna på ett sätt som skapade lugn och möjliggjorde lärande i vardagens mellanrum. Jag påmindes om hennes inlevelse när hon läste sagor och hur det var att som barn ryckas in i de världar som hon målade upp. Som tillfällig kollega kunde jag se smidigheten i hennes konfliktlösning och hennes tålamod med barn som utmanade henne. Att för första gången se min mamma i hennes yrkesroll var som att lära känna henne på nytt. 

Om jag, som vuxit upp med två förskollärare, inte förstått vad förskolan egentligen handlar om – vilka föreställningar om förskolan bar då andra runt på? När jag senare antogs som doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap ställde jag mig frågan på nytt: Hur får omgivningen egentligen inblick i, och kännedom om, förskolans uppdrag och verksamhet?

I mammas förskoleklass såddes fröet till ett forskningsprojekt som utmynnade i en avhandling 2019 och en kursbok 2020. I den senare skriver jag att kommunikation behöver betraktas som en professionell kompetens i förskolan: ett arbetsredskap för att gestalta den förskola som personalen själv känner. Jag ville skriva en konkret bok, en bok som rektorer och arbetslag kan utgå från när de vill förbättra sin kommunikation. Jag ville skriva om hur du kan upprätta dig själv som professionell pedagog – och samtidigt öppna upp för vårdnadshavares inflytande.

Det finns många sätt att äga sin berättelse och att föra fram motbilder av förskolan. Det handlar inte om att skönmåla, utan om att synliggöra en verksamhet som redan finns – en verksamhet som många tror sig känna, men aldrig riktigt förstått.